lovisamalmberg

Nu har han fått somna in. För några timmar sedan tog han sitt sista andetag. Jag hoppas att han har det bättre nu. Man vet ju inte vad som händer efter att man har.. dött, men allt är bättre än så som han hade det på slutet, även om ingenting händer, efter. Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Det är jobbigt att se mamma nu, verkligen. Imorgon åker hon upp med tåget men vi andra stannar hemma. Livet måste fortsätta. Det stannar upp, mer eller mindre för olika personer, men man måste fortsätta.

Igår var jag, Kornelius plus mathilda och hennes kompis på väla. Jag fick äntligen tag på nyårskläder. Det känns hemskt att sitta och skriva såhär precis som att ingenting har hänt, men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har redan skrivit allt jag känner, eftersom det har känts som att morfar faktiskt har varit död den senaste veckan.

Nu ska vi äta middag.

Puss

Nu är vi hemma igen efter en minst sagt krävande bilresa. Vägen ner till skånegränsen var inte så farlig, jag sov som vanligt i princip hela vägen. Men precis när vi hade kört över "skånegränsen" var det en bil som låg upp och ner mitt på vägen. Vi fick slingra oss förbi i full panik och sedan bromsa in. Mamma och pappa var ute och hjälpte till i någon halvtimme. En tjej hade sladdat och bilen hade vänts, men hon hade tur. Nu vet vi inte hur det kommer se ut på röntken men utifrån hade hon tydligen bara haft skrapsår på händerna från när hon kravlade sig ut ur bilen. Tur i oturen får man väl säga att hon hade.

Efter det var pappa jättenervös när han skulle köra eftersom det var så halt och vägen ner till skåne körde vi väldigt långsamt och i nästan total tystnad. Vi kom fram till slut, vid femtiden, och det var jätteskönt.

Imorse sa vi hejdå till morfar. Eller, han dog inte då, men vi sa hejdå. Vi kommer ju inte att träffa honom innan han går bort, även om det känns som att han redan är borta. Sen är det begravningen som jag vet kommer vara väldigt känslosam, precis som alla begravningar, men det får man klara av. Det finns inte så mycket annat att göra.

Nu sitter jag och lyssnar på klassisk musik och längtar efter att få träffa Kornelius som kommer hit snart. Vi ska bara ha det mysigt, titta på film och vara onyttiga antar jag. Det känner jag att jag förtjänar efter de här dagarna.

Puss

Idag var jag, pappa och Mathilda i stan och hälsade på farfar. Efter det åkte vi till morfar på sjukhuset och hälsade på honom. På något sätt är man väl bara där för att ge honom stöd, för att visa att man bryr sig, och för sin egen skull, för att man ska förstå. Jag känner dock att jag, som jag nämnt flera gånger tidigare tror jag, önskar att hans lidande kan få vara slut snart. Han är så klen och så trött. Man märker att han inte vill det här mer, och han har helt slutat kämpa, men det är väl förståeligt.

Imorgon bitti åker vi hem. Jag vet inte om vi kommer att fira jul tillsammans då eller hur vi gör. Jag vet ingenting.

Jag vill passa på att tacka alla som bryr sig. Alla som har skickat ett sms, kommenterat på facebook, frågat på något sätt hur det är, tack. Det värmer verkligen och man blir så glad i jobbiga perioder när man märker vilka som verkligen bryr sig. Ni är så fina.

Puss

Nu ska jag snart ta mig in i badrummet för att tvätta mig och sedan lägga mig för att sova. Kanske säga godnatt. Men det känns så fel. På något underligt sätt är det som att vi i familjen mer eller mindre kommer längre ifrån varandra av den här perioden och inte närmare som man hade kunnat hoppas. Det är svårt att prata med dem, det är svårt att förstå, och framförallt är det svårt att fråga när vi ska åka hem. Det vågar man knappt fråga.

Imorse trodde de att morfar skulle dö. Han var helt borta. Nu har han blivit förflyttad till ett sjukhus där han ska få tillbringa sin sista tid.. Jag märker hur jobbigt alla tycker att det är. Speciellt min ena moster, jag känner igen mig själv ganska mycket i henne och jag vill bara gå fram och krama henne och jag vet inte varför jag inte har gjort det än.

Idag var jag och några av mina kusiner och min morbror inne i stan. Jag träffade en kompis från min gamla klass i Rönninge när jag stod på stationen. Sådant gör att man kan sitta och le en hel tågresa. Jag hittade ingenting när vi var och handlade fastän det är en massa saker jag behöver till nyår. Vet inte om det var för att jag inte orkade bry mig så mycket och för att jag är trött eller vad det är. Man blir väldigt trött av stämningen som är. Nu har jag dåligt samvete igen för att jag borde plugga men inte gör det för jag kan inte koncentrera mig. Åh. Nu måste jag försöka sova, hoppas att vi åker hem imorgon.

Puss

Så illa som jag trodde att det skulle vara är det faktiskt inte. Eller jo, vissa saker är värre än jag hade väntat mig och vissa saker bättre. Jag var rädd att alla skulle sitta i ett varsitt hörn och gråta, i princip, men så är det inte. Så gott vi kunde försökte vi igår skapa lite julstämning, även om det absolut inte är en vanlig jul. Det känns skönt att vara med släkten också. Vi träffas så sällan. Även om det är hemskt att vi ska behöva träffas under sådana här hemska omständigheter är det ändå en lättnad att få vara med de som känner som en själv. Eller liknande i alla fall.

Morfar vill jag nästan inte skriva om. Jag antar att jag hade förberett mig på att inte se mer än skinn och ben, och så är det. Det är svårt att förstå eftersom han inte ser ut som samma människa. Usch. På något sätt vill jag för hans skull att han ska slippa lida mer. Även om han inte behöver ha ont och han inte behöver känna någon oro kan jag bara föreställa mig hur det är att bara ligga i en säng och knappt kunna röra sig och veta att ens tid snart är ute.

Idag har jag försökt att göra lite skolarbete och umgåtts med mina kusiner. Det känns som att dagen är slut även om det är lång tid kvar innan man ska sova. Det beror väl på mörkret. Vi väntar ju faktiskt på att äta lunch nu. Nej, nu ska jag avsluta och ta det lugnt så gott det går. Vi får väl se om vi hyr någon film eller något ikväll, allt för att försöka göra situationen lite mer uthärdlig.

Puss

Tack vare min underbara familj har den här dagen faktiskt innehållit lite positiva känslor. Lite glädje och kärlek har vi fått in blandat med en stor oro och sorg. Pappa sa när det ringde när vi satt och åt att vad som är hemskt är att man varje gång telefonen ringer undrar om den i andra änden kommer att säga att morfar inte lever mer. För vi vet inte. En stund efter förre blogginlägget fick vi veta att cancern har spridit sig till magen nu och att morfar har lunginflammation. Jag vet inte hur jag ska uttrycka vad det betyder men ni kan kanske räkna ut det själva.

Idag har vi för att i alla fall få lite jul ätit lite julmat, delat ut några paket och haft det så mysigt vi bara har kunnat. Imorgon kommer vi väl att fira så gott det bara går och även när vi kommer hem. Det blir förmodligen senast på söndag. Tiden där uppe kommer att bli hemsk. Jag vill inte ens föreställa mig hur jobbigt det kommer vara. Åh. Men det är så det är. Livet är så. Jag antar att fanns det inte bottnar så hade det inte funnits toppar. Någon gång när mamma var ledsen för ganska många år sedan sa jag till henne: "Det är bra att vara ledsen för att det ledsna måste komma ut för att det glada ska komma in". Jag antar att det är väldigt sant. Det hjälper inte att hålla allt inom sig. Är det så att jag kommer hem med bara halvfuktiga kläder av tårar så får det vara så. Så länge jag kan hjälpa till så mycket det bara går klarar jag mig. Så länge jag kan ge en stöttande kram då och då mår jag lite bättre.

Eftersom vi ska åka ganska tidigt imorgon, förmodligen vid åtta, så måste jag sova nu. Det är en låt jag vill att ni ska lyssna på innan ni klickar ner den här rutan. En låt som jag tycker är väldigt fin. Den har inte så mycket att göra med mina känslor på sistone. I alla fall inte mina känslor kring det jag har skrivit om här ovanför. Men den är fin, och jag tycker om att lyssna på den. Hoppas att ni också gör det. Länken nedanför är till låten.

http://www.youtube.com/watch?v=Q4lupqXayYI

God Jul förresten

Puss, och tack för att ni är så fina

Nu börjar jag bli ledsen. Nu börjar jag tycka att det här är jobbigt, när jag har fått reda på att julafton, en av årets vanligtvis mest glädjefyllda dagar, ska tillbringas i en bil på väg upp till Stockholm. Julafton, som brukar vara en paus från allt det där jobbiga runt omkring en. Det stressiga, det irriterande, det sorgliga, det brukar försvinna på julafton, för en stund. Det här året kommer det vara i ansiktet på en. Sorgen, tårarna, alla ledsna människor som jag inte kan göra något åt. Jag kommer stå där, maktlös, tom.

För er som undrar kan jag berätta att min morfar har lungcancer. Han har alltid varit världens friskaste människa, han har inte heller rökt en enda gång i hela sitt liv. Nu kommer han att dö vilken dag som helst. Jag kan inte göra något åt det och jag kan inte förklara vad jag känner. Saken är den att jag kommer inte att känna någon saknad. Det låter hemskt kallt, men träffar man en person högst fem dagar om året kommer man inte nära den, och man känner ingen skillnad om det skulle bli två dagar ett år. Det är bara vetskapen om att det inte kommer bli några dagar som känns lite konstig.

Men jag mår inte dåligt på grund av det. Vad jag mår dåligt av är att se de runt omkring mig vara ledsna. Veta att alla är ledsna och att de väntar på att jag också ska säga att det känns förjävligt och att man ändå inte kan fira någon jul i det här läget. Men jag vill fira jul, jag vill vara glad. Jag vill inte vara omgiven av människor som tittar på mig med ögon som säger "varför gråter inte du, din kalla människa? Ser du inte som vi, som han, lider?". Det är det som är jobbigt. Inte att veta att ens morfar snart inte kommer finnas längre. Att glädjen hos de omkring en kommer att nästan rensas bort totalt under en period är vad som är jobbigt och känns som en klump i halsen. Och mormor, vad ska hon ta sig till?

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner knappt min morfar. Jag vet att han är duktig på orientering och gillar att sjunga i kör och att spela något instrument, dragspel tror jag att det är. Jag vet även att han var elektriker tills för ett par år sedan när han gick i pension. Det var det yrket som gjorde att han fick sjukdomen som tar livet av honom. Det är vad jag vet. Jag vet även att nu sitter jag i min ensamhet, min självömkan och tänker på inget annat än att det här kommer bli den sämsta julen någonsin. Jag antar att jag visste det redan tidigare, men jag hoppades att det på något sätt skulle kunna bli bra. Nej, är svaret. Jag kommer sitta i en bil vid den här tidpunkten imorgon, och om några timmar kommer jag sitta och äta julmat i förtid och veta att det är ett försök till att hålla på traditionerna och hitta den kärleksfulla, varma stämningen någonstans ändå. Det går inte som läget är nu. Jag vet inte vad jag ska göra helt enkelt. Ansvaret är ingens.

Och klockan tickar, jag måste göra skolarbete.

Det är mycket som händer nu, och jag hänger inte riktigt med. Egentligen är det väl tur, för om jag hade lagt energi på att fundera på allt runt omkring mig just nu hade jag inte haft något annat för mig.
Några från min klass sov hos mig inatt. Eller sov och sov. Programmet var ungefär såhär: En fin tös kom vid halv fem, vi chillade, kollade lite på Johan Glans, åt pizza. Nästa fina tös kom fyra timmar senare, så myste vi lite alla tre hihi. Sen kom en boy någon timme senare, och den sista tösen och boyen en timme efter det. Vi spelade lite spel, skrattade en hel del, minst sagt, kollade på film, hade det mysigt. Riktigt fint var det och jag är så lycklig att jag har fått lära känna er och får gå i samma klass som så många underbara personer. Vi sov olika länge, men tror inte att jag sov mer än två svettiga timmar mellan klockan åtta och tio på morgonen. Ändå är jag knappt trött nu.. Fattar inte. Idag har vi mest bara degat. Legat på mathildas rum och tittat en hel del på Johan Glans klipp och chillat, och missat bussen, hihi. <3

Morfar är jättesjuk. Förmodligen har han inte så många dagar kvar. Och i somras var han här och verkade hur pigg som helst.. Det jobbiga för mig är inte sorgen, eftersom vi träffas så sällan känns det knappt som en nära släkting till mig, utan det är sorgen hos de i min familj. Att trösta, och förklara att man stänger inte inne någon sorg, och man vet att det är okej att vara ledsen, det bara finns inget att släppa ut, det är det jobbiga.

Och känslor, och känslor som andra får för att man har eller inte har känslor för andra personer, åh vad det är komplicerat. Det är lika bra att lämna det där och skriva att jag älskar Kornelius. Framförallt älskar jag honom för att jag vet att han älskar mig, nästan vad som än händer. Han älskar mig för den jag är, och han kräver eller förväntar sig aldrig någonting i egoism. Han är alldeles för bra för mig, som så många andra.

Ikväll ska jag förmodligen bara vara hemma. Ska kanske åka till Kornelius eftersom vi inte kommer träffas så mycket de kommande dagarna. Jag vet heller inte när och om och hur länge vi ska vara i stockholm hos morfar. Pappa är stressad, nervös. Åh, jag orkar inte med att vara den som är stark alltid. 

Puss

Nu är det jullov. Jag försöker tänka att det bara är som ett höstlov, för det är det ju nästan längdmässigt, och inte som ett sommarlov som man tänkte när man var mindre. Jul- och sommarlovet var årets stora skolpauser. På jullovet är man så upptagen med allt hela tiden så det går snabbare än man kan tänka sig. Nyss bjöd en person med mig till någons stuga på ven med några andra efter nyår i några dagar, vilket verkar jätteroligt, och det kommer göra lovet ännu kortare.. Men så länge man har roligt antar jag att det inte gör något.


För några timmar sedan var det någon som kommenterade efter ett inlägg att jag kanske försöker passa in för mycket med vissa. Det är absolut sant. Jag känner ofta att jag anstränger mig alldeles för mycket och tappar bort vem och hur jag faktiskt är någonstans på vägen. Min första tanke var att jag blev lite ledsen och att jag undrade vem som hade skrivit det (personen har kommenterat anonymt) för jag vill veta så jag kan be personen om ursäkt om den tycker att jag har varit irriterande mot den. Men jag kom på sen att det faktiskt inte spelar någon roll. Jag sitter inte och skriver saker om mig själv som bara är delvis sanning för att personer som jag känner ska skriva att "nej, så är det inte alls" och tycka synd om mig. Det är ingen mening med att göra så. Personen som har kommenterat har helt rätt, och det är sådan jag är. Vissa kanske tycker att det är jobbigt när jag verkligen anstänger mig för att passa in och lära känna människor ibland och att det blir för mycket. Men de personerna hade knappast klarat av att ha mig som vän då. Om man inte trivs med hur jag är mot andra är det okej för mig. Jag kan inte kräva att alla ska tycka bra om mig. Jag har mina svagheter och mina styrkor, och jag antar att det är svagheterna man är mest medveten om. Så jag är inte ledsen, arg, besviken eller något annat.

Nu ska jag tvätta bort sminket sen ska jag sova.

Puss

Varför ska man komma på när man sitter på bussen att man har glömt sin telefon just den dagen som ens föräldrar inte är hemma?!

Jag tog det lugnt hela morgonen, åt lite fil (eftersom tanken var att jag skulle äta ris a la malta i skolan) och chillade lite. Gick till bussen. Hoppade på bussen. Märker att jag inte har telefonen på mig. Det har ALDRIG hänt förut. Varför ska det hända just idag? Mina föräldrar är nästan alltid hemma på morgonen och kan skjutsa mig om något sånt här skulle hända, men inte idag. ÅÅÅÅÅÅH! Nu gäller det att försöka tänka positiva tankar och inte på att man bor i en håla där tågen går ifrån en gång i timmen. Hatar skånetrafiken. Idioter allihopa. Jag missar bara lite ris a la malta. Och en trevlig stund med några kompisar... :( men jag överlever. Jag hinner ju till själva avslutningen.

Egentligen är det ganska hemskt att man är så beroende av sin telefon.. Igår lånade en kompis till mig en annan kompis telefon, och glömde lämna tillbaka den. Kompisen som var av med sin telefon fick typ panik, precis som jag fick. Man klarar sig inte utan sin telefon!

Nu har jag 20 minuter att tillbringa i min ensamhet här hemma.. Får väl ta och äta något om jag inte är för arg för det. Hoppas att friendsen vill umgås lite med mig efter skolan för att kompensera :)

Jag är för irriterad för att skriva puss. HEJDÅ!

Första gången man ser ordentligt med snö i skåne, på länge! Härligt, men kallt som satan. Imorgon är det julavslutning = bra. Vi ska vara där ungefär mellan tolv och halv två = bra. Jag, anna och astrid ska äta ris a la malta halv elva = bra. Jag är pepp = bra. Känslor är jobbiga, komplicerade, missvisande, irriterande och allmänt skadliga = dåligt.

Jag orkar faktiskt inte skriva så mycket mer. Jag ska kolla på paradise hotel nu.

Jag vet förresten att mina bilder ibland inte har så mycket med inlägget i sig att göra.

Oj, just det. Mvg på nationella i matte b = Mvg i matte b. Grattis! Tack :)

Puss

Rolig dag idag måste jag säga. (: Makes me happy. Min klass makes me happy, i alla fall några personer.

Idag snöar det riktigt mycket, det är fint för det är alldeles vitt ute, men det är jobbigt också för man vet att det bara kommer att vara slask snart. En annan sak som är jobbig är att det känns som att det är fredag idag. Fast det är onsdag. Bad! Men imorgon är en slapp dag, och på fredag slutar vi, så man överlever väl. Det är tur att jag har finisar i min klass som jag har roligt med så jag längtar efter att gå till skolan. :)

Tyvärr kommer det nog bli som så att jag tar ett litet uppehåll från ridningen, ett uppehåll på kanska två månader. Det är inte speciellt givande just nu av olika anledningar. Då gäller det att jag håller igång på annat sätt, känner redan nu att jag inte kommer att vara speciellt duktig på det..

När jag har skrivit klart det här måste jag verkligen göra lite på mijöarbetet, för sen ska jag leka med erica :) Vi ska baka och göra juice/smoothie, mums!

Puss

Första dagen det här året, eller i alla fall den här "vintersäsongen" med lite snö. Men fy vad kallt och blött det är.

Eftersom min skoldag idag var väldigt onödig så bestämde jag mig för att stanna hemma hehe. Jag gick upp vid kvart i nio och klädde på mig. Sedan åt jag frukost och åkte till stallet och red. Vid halv ett var jag hemma igen, då duschade jag, åt lite och gjorde vid mig innan jag åkte till Lund för att handla med Eleonor. Vi köpte lite julklappar och något klädesplagg till oss själva var. Det var mysigt. Jag har alltid roligt med dig. Vi måste träffas oftare! Det är många vänner man verkligen borde se till att umgås med oftare. Om det bara fanns tid..

Tyvärr (tycker jag själv) måste jag sova nu för att orka upp imorgon. Tre dagar kvar innan lovet.. Hold on.

Puss

Så här sent brukar jag absolut inte vara uppe på vardagkvällar. Det är viktigt med ordentligt med sömn. Jag blir bara förbannad annars så jag gör min omgivning en tjänst också.

Imorgon, eller ja idag är det ju, ska jag först till stallet några timmar någon gång mellan nio och ett, sen ska jag hem och duscha och äta, sen tar jag tre tåget till lund, möter Eleonor någonstans, sen tar vi bussen ut till nova och är där på eftermiddagen och kvällen. :) Mysigt.

Jag ska inte vara så långdragen, ska trots allt upp vid halv nio imorgon. Jag måste bara säga att vissa personer är man så sjukt glad att man har träffat, och man är så förväntansfull inför att lära känna vissa personer mer. Speciellt de personer som säger snälla saker och stöttar och bara är helt underbara utan tillstymmelse av någon baktanke eller lögn. Personer som man lär sig av, fast det egentligen inte är meningen. Personer man blir imponerad av, och vill hålla om tills man får en liten del av det där underbara, det där skuldfria och goda. Sådana personer är skatter, som man ska vara rädd om.

Puss

Jag antar att man är förväntad att lägga upp bilder ibland. Min kamera
är just nu trasig och jag har inte varit speciellt aktiv inom fotograferingen,
och redigeringen som jag var förr. Men jag hoppas att jag snart får en
ny och tills dess blir det lite mer eller mindre gamla bilder.

Sitter nu på biblioteket på veckans längsta håla (135 minuter) och skriver.. Äter lite gul lök (premiyum choklad) för 2,50 också. :) Thanks Anna!

Kornelius kom till mig igår. Det var skönt att få träffas. Man behöver inte säga så mycket. Bara att vara hos varandra när det är såhär gör att man känner sig tryggare än någon annan stans. Så känner jag i alla fall. Att somna svagt gråtandes i någon patetisk självömkan i hans famn känns faktiskt bra. Det kommer bli bra, jag vet det. Vi är för kloka tillsammans för att vi skulle fatta något dumt beslut.

Jag har än så länge inte köpt en enda julklapp, och jag har inga strålande idéer heller.. Det är så mysigt att ge bort saker, förutsatt att den man ger presenten till visar tacksamhet. Om jag någon dag har mycket pengar, vilket jag verkligen inte har nu, så vet jag att jag kommer köpa massvis med julklappar. Tack vare mina generösa föräldrar har jag lärt mig att givmildhet gör en glad. 

Som ni vet (eftersom jag har skrivit det minst 20 gånger) var jag på lussvaka på bio i lördags. Jag har förmodligen nämnt att jag inte sov mer än knappt fyra timmar när jag kom hem också. På kvällen, igår kväll alltså, var det svårt att somna. Jag låg i sängen till klockan halv ett och undrade varför jag inte var trött. Sen helt plötsligt sov jag, och drömde något väldigt verkligt och konstigt som vanligt, men kommer inte ihåg vad det var just nu. Imorse gick jag upp klockan 06:20, gick på toaletten, klädde på mig, smörjde in ansiktet med dagcreme, tittade på klockan på nattuksbordet som visar 06:30, kommer på att jag inte borde gå upp förän ungefär en timme senare, suckar, säger: "för helvete Lovisa", tar av mig jeansen och lägger mig för att sova igen. Sen vaknade jag en timme senare, 07:30, precis som jag brukar göra på måndagar, fastän jag inte har sovit mer än ungefär tio timmar de senaste två dygnen. Hade jag varit en svettis med moppefjun och manboobs som lanar varje helg hade det kanske inte varit så konstigt, men jag brukar sova ungefär 9 timmar per natt på helgerna och ändå vara seg. Vad händer? Kanske kommer jag somna när som helst, helt oväntat. Det får framtiden utvisa. 

Vad jag nämnde som väldigt pinsamt för någon dag sedan är pinsamt, det är svårt att veta vad man ska säga, om man ska säga något, hur mycket man ska säga, om man ska vara precis som vanligt, om man ska hålla sig undan, om man ska be om ursäkt. Jag kan inte tänka mig att den personen läser det här ändå så det spelar ingen roll vad jag skriver.

Jag vill passa in.

Puss

Nu har jag vaknat. Så farligt trött är jag inte men det kommer nog att märkas ikväll att man har vänt på dygnet. Klockan 22 igår kväll tog jag, Erica, Eleonor, Alex och Clara tåget tillsammans till helsingborg för att vara med på Lucia Movie Night. Vi satt först på donkis och chillade en stund, åt en paj Efter det väntade vi de sista 45 minuterna på bion.

Jag satt bredvid en väldigt konstig person som kom med konstiga kommentarer hela tiden.. Skitkonstig var han När kvällen, natten, var slut var det skönt att få komma bort från honom. Den första filmen hette "up in the air". Många på bion verkar ha tyckt att den var jättedålig men jag måste säga att jag tycker att den var helt okej. Den andra filmen var "snabba cash" som ni säkert känner till. Den var väldigt bra och jag rekommenderar absolut alla att se den när den kommer ut. Den sista filmen hette "old dogs" och var väldigt rolig. En bra mix av filmer tycker jag. Måste även utlysa mig och Alex till champions eftersom vi var de enda två av mig, hon, Erica, Clara, Eleonor, min syster Mathilda och hennes kompis som inte somnade för en sekund. Jag och Erica var utrustade med en hel del snacks men vi åt inte på långa vägar allt, men det var tur att vi hade energidricka. Klockan halv åtta blev fyra av oss hämtade av Ericas pappa, så var vi hemma klockan åtta. Det var en mysig natt och jag ska definitivt göra det fler gånger. Det är absolut värt pengarna (220 kronor) och jag tycker även att det var bättre filmer det här året ön förra. Så: en väldigt lyckad natt!

Någonting som jag tycker är fruktansvärt pinsamt är när man har känslor, vilka som helst (kärlek, vänskap), för någon som man bryr sig om. Man söker mycket kontakt med personen för att man vill lära känna den så snabbt som möjligt. Man kanske har lite småkänslor utöver vänskap (ingenting som är tvunget) men ingenting man hade kunnat tänka sig att ta på allvar eller satsa på. Man känner att man kanske söker lite väl mycket kontakt. Sen tänker man: Nej, då hade han/hon sagt till. Han/hon är ju likadan mot mig. Sedan kommer det fram att personen tycker att man är jobbig. Att man söker lite väl mycket kontakt och att det börjar bli lite jobbigt för personen ifråga. Det är bland det pinsammaste jag vet. Speciellt eftersom jag är en person som verkligen vill vara tillfreds med folk, jag vill passa in, jag vill vara cool. jag vill ha många kompisar och jag vill ha nära kompisar och jag vill ha kompisar som känner för mig som jag för dem.  Det är inte psykiskt jobbigt, jag ligger inte sömnlös om nätterna eller har svårt att äta, men jag bävar för när man ska träffa personen nästa gång.

Jag har en ovana att satsa allt på ett kort. En vän, ett fritidsintresse, ett intresse över huvud taget, en person jag har lite småkänslor för (bara för att jag kan ha småkänslor för flera personer samtidigt betyder inte det att jag är någon överkåt jävel som gnider mig mot lyktstolpar). Jag skriver sms till personen, jag skriver till personen på facebook, jag pratar mycket med personen jämfört med andra när jag träffar honom/henne. Detta är för att jag verkligen söker kontakt, jag vill ha vänner för livet, men jag måste lära mig att det tar tid. Man lär inte känna någon in på bara skinnet på en vecka bara för att man pratar konstant. Känslan att det är pinsamt blir förstås extra stark om personen ifråga berättar för sina riktiga närmaste att jag är jobbig, jag tror att jag kan få en kontakt med honom/henne som absout inte är ömsesidig. Fast sådana personer är inget att lägga sin tid på tycker jag. Den osäkra Lovisa ger den (spelat) självsäkra Lovisa en lavett för att hon åter igen trott att hon har karisma nog att få folk att dra sig till henne. Det blir ändå ingen bra relation om den ena personen vill lära känna den andra hundra gånger mer än den andra vill lära känna den ena.

Idag ska jag skriva lite mer på mitt och Eric's mijöarbete, men först ska jag gå ner och få i mig lite frukost. Tack så mycket för inatt Erica. Tack ni andra också även om vi inte satt vid varandra, jag är glad att jag har er, och jag är ledsen om jag har försummat er mycket tid vi skulle behövt tillsammans.

Puss

När jag har skrivit klart och publicerat det här ska jag ta en dusch, äta middag och sova i några timmar. Sedan bär det av till Helsingborg för att vara med på Lucia Movie Night. Jag längtar.

Det här kommer gå riktigt långsamt, mina fingrar är grymt stelfrusna.

Vid tvåtiden åkte jag och Erica till stallet. Jag är väldigt tacksam för sällskapet. <3 Vi pratade och lite så, om sådana saker som man bara vill prata med vissa människor om, för man vet att de förstår. Erica fick även rida en liten sväng och blev kompis med Smaragd, tror jag. De kelade loss ordentligt i stallet efteråt måste jag säga. Pappa skulle sedan hämta oss men han, som alltid brukar komma på en gång, var sen. Vi stod och frös ihjäl i ungefär en halvtimme. Inte roligt. Det är av den anledningen som jag skriver väldigt långsamt nu, mina fingrar är jättestela. Erica fryser nog minst lika mycket som jag då hon inte rörde sig lika mycket och hade världens tajtaste stövlar, stackaren.

I morse, när jag skrev att jag skulle äta frukost, satte jag mig istället för att titta på de fyra senaste avsnitten av Paradise Hotel. Alltså, Franscesca verkar helt rubbad. Airhead, som pappa brukar säga.

En sak jag måste medge är att jag är en väldigt svartsjuk person. Ikväll ska Kornelius ta hem lite folk för att ha lite fest, och fastän vi har sagt att nu när vi har uppehåll så räknas inte en kyss med någon annan som otrohet så är jag orolig. Jag är rädd att han kommer kyssa någon annan, jag kan inte se det framför mig. Det har varit vi och bara vi så länge, att jag kan inte tänka mig honom med någon annan. Om han skulle gjort det hade jag inte blivit arg, mina känslor för honom hade inte förändrats, men jag hade nog blivit förvånad och på något sätt imponerad. Och svartsjuk såklart. Kornelius, om du läser det här: känn inte att jag försöker få dig att ändra inställningen till vårat "avtal" på något sätt, du gör vad du vill. En kyss behöver inte betyda några känslor, men jag tror att det kan vara nyttigt att ta ett lite uppehåll för att på något sätt prova på något annat. Jag förstår de som absolut inte håller med mig, och jag respekterar deras åsikt. Jag kan bara berätta utifrån mitt eget perspektiv hur jag resonerar kring det här. Man ska ha kul!

Nu har jag skrivit klart och ska snart publicera det här för att ta en dusch, äta middag och sova några timmar. Sedan bär det av till Helsingborg för att vara med på Lucia Movie Night. Jag längtar fortfarande.

Fy vad jag är vaken tidigt idag. Klockan är 08:55 och det är lördag och jag är vaken. Nåväl, när pappa väl hade gått upp (sov bredvid honom för att mamma ville sova i min säng eftersom hon skulle upp tidigt och inte ville bli väckt av pappa en gång i kvarten för att han inte kan sova när hon snarkar = i-landsproblem) kunde jag inte riktigt somna om, och jag har en del jag faktiskt måste göra idag.

Så fort jag har skrivit klart det här ska jag ner i köket för att äta en riktigt stor frukost. Älskar frukost på helgen! Efter det ska jag nog skriva lite på ett miljöarbete vi håller på med i skolan. Det är minst sagt nödvändigt då jag och den jag arbetar med i princip inte har börjat. Vi har hållit på med det här i tre veckor. Vid 12:30-tiden ska jag få pappa att köra mig till stallet så att jag kan fixa där och longera lite, sen kommer jag nog hem vid tre och då är det dags att göra lite mer på miljöarbetet.

Som jag nämnde igår ska jag på lussevaka inatt och det är minst sagt nödvändigt att man är utvilad till det, så jag får väl ta och sova lite framåt eftermiddagen, kvällen. Kanske kan träffa Eleonor, och kanske Kornelius en snabbis också.. Vi får se.

Jag gillar i alla fall att jag fick ett sms klockan 03:08 där det står: "ball i svalöv idag?". Hm, nej, Svalöv är inte det mest hippa stället på jorden, speciellt inte klockan tre på natten. Det är förresten inte dag då. ( :

Puss

Jag har inte skrivit rubrik än, för jag vet inte vad det här inlägget kommer att handla om än.

De, ni, som läser vad jag skriver kommer väl kanske att tro att det här är det enda sättet för mig att öppna mig för omvärlden, och att jag är väldigt blyg och lite smått omogen som bara kan sitta bakom datorskärmen när jag ska uttrycka mig. Så är det inte. Det här är nog mest för min skull. För att jag ska få skriva av mig, det är ett sätt att avreagera sig på som passar mig väldigt bra. Och nej, jag är inte 40 år. (: Jag är bara 16.

En sak som jag har väldigt svårt att bestämma mig för är vem som egentligen är jag och hur är jag är när jag är mig själv. Det finns: den osäkra Lovisa, som bara bryr sig om vad andra tänker och gör att för att göra andra tillfreds, den (spelat) självsäkra Lovisa som ser sig i spegeln och gillar vad hon ser, och den förnuftiga Lovisa som är klok och långt före sin ålder.

Problemet är att jag vill passa in hos alla, och det fungerar inte just nu. När beslut ska tas dras jag åt minst två olika håll.
Men tänk om mamma och pappa inte tycker att det är bra.
Men tänk om mina kompisar (alla kategorier) inte tycker att det är bra.
Men tänk om Kornelius inte tycker att det är bra.
Jag önskar så gärna att jag bara kunde slappna av och göra det som är bäst för mig själv. Saken är ju bara den att så länge inte min omgivning är nöjd så är inte jag nöjd, så att fatta ett problem utan att påverkas av omgivningen är jag helt okapabel till. Just nu är jag även extra mottaglig för andras åsikter eftersom jag började gymnasiet i augusti och verkligen, VERKLIGEN vill vara omtyckt, och rolig, och intressant.

Jag och Kornelius (min pojkvän sedan 2/12-07) har tagit ett uppehåll. Inte så långt, men ändå. Framförallt är det för att jag ska kunna styra upp mina känslor. Nu säger tre olika Lovisa åt mig vad jag ska göra. Gör det som känns bäst, säger den mest styrande delen. Ja, men hur ska jag veta vad som är rätt nu? Jag vill veta vad som är rätt om fyra månader, eller åtta månader, eller ett år. Jag vill veta vem jag kan lita på, vem som kommer svika mig, vem som kommer såra mig. Fatta inte fel beslut!
För att det inte ska bli för djupt här nu så kan jag säga att jag älskar Kornelius. Jag älskar honom för den han är. Det är mina känslor som av många olika anledningar är lite svåra att tyda, även för mig själv, just nu.

Impulsmänniskor är jag imponerad av, jag hade velat vara en impulsmänniska. Dock hade jag aldrig klarat av det då känslorna som finns i min kropp skulle räcka till minst tre kroppar till. Jag hade blivit sårad, överväldigad, omtumlad, arg, nervös med mera, på en gång.

Ikväll tittade jag på idol. Erik vann, vilket jag tycker var rättvist. Det finns inte så mycket mer att säga om det förutom att jag gärna hade velat vara på fest, och inte i tv-soffan. Man brukar väl skriva i en blogg vad man gör, vad man har gjort och vad man ska göra? Jag vill träffa människor och få den patetiska bekräftelse som jag erkänner att jag behöver. Kanske är det dags att understryka att man inte är "emo"? Nja, jag hoppas att det inte är intrycket man får av mig. Bara för att jag berättar vad jag känner, och är förbannad för att jag har svårt att ta beslut när andra människors känslor är inblandade betyder inte det att jag tänker ta självmord imorgon.

Min pappa sitter bredvid mig och spelar solitaire på sin dator. Jag älskar min pappa, jag älskar min familj, jag älskar nog alla som inte sviker. Bara för att jag skrev så betyder inte det att någon har svikit mig på något sätt på sistone. På måndag ska jag till skolan igen.. jag vet inte.. just nu har jag inget mer att tillägga. Det enda som kom upp i mitt huvud när jag skrev den förra meningen var att jag hoppas att ni har fått ett gott intryck nu och att jag verkligen borde sluta bry mig om vad andra tänker.

Rubriken får nog bli Jag, eftersom det är det vanligast förekommande ordet i den här texten känns det som.

Så, nu vad det äntligen gjort då. Jag har skaffat blogg, yes, stort steg. Själva bloggnamnet är ju inte direkt intressant eller berättar något om mig (förutom mitt namn) men jag antar att jag kommer sitta här en del för att skriva om mer eller mindre meningslösa saker som händer. Någon personlighetsbeskrivning får ni inte se, inte här och inte nu. Jag vet inte hur det blir med det men det blir säkert så att det blir en del i taget. Som när man lär känna en person. Nu låter jag som att jag har några fantasier om att halva Sveriges befolkning kommer ägna sig åt att kika på min blogg. Haha, så är det inte! Men mycket mer inledning orkar jag inte med, men min ambition för att få det här till en hyfsat intressant blogg kommer förmodligen och förhoppningsvis att växa med tiden.

Idag var det Lucia i skolan, riktiga "Luciadagen" är imorgon (tror jag?) och då ska jag på lucia movie night på bio med Erica. Det blir säkert lika mysigt som förra året.

Att skriva lite hemliga saker på ett halvt avslöjande sätt är något jag ibland ägnar mig åt. Jag tycker att det blir mer spännande, och roligare att se tillbaka på. Spekulera gärna inte för mycket kring vad det som är skrivet kan betyda utan fråga gärna själv. Hemligheter och "interna" skämt är vad som skapar speciella relationer mellan människor, därför är det något jag gärna samlar på mig mycket av.

Nu är det tio minuter kvar tills idol-finalen 2009 börjar. Jag vill skriva att jag inte är något stort fan av idol och att jag inte hejar på Erik men tyvärr är det inte så. Jag har sett alla program utom de senaste fyra eller fem (på grund av att jag har varit och tittat på fotboll och lite annat) och min familj inklusive jag brukar sitta och bedöma alla framträdanden som görs, och jag hejar på Erik men jag kommer inte gråta om han inte vinner. Jag lovar. Vi får se hur det går.

Nu ska jag ner i köket för att plocka fram lite goda saker att äta till tv:n, det är ett måste. Av den anledningen fäller jag ner datorlocket och ger upp kampen mot uppdateringstjänsten genom att klicka på "starta om nu" istället för "starta om senare".

Puss