lovisamalmberg

Nu är vi hemma igen efter en minst sagt krävande bilresa. Vägen ner till skånegränsen var inte så farlig, jag sov som vanligt i princip hela vägen. Men precis när vi hade kört över "skånegränsen" var det en bil som låg upp och ner mitt på vägen. Vi fick slingra oss förbi i full panik och sedan bromsa in. Mamma och pappa var ute och hjälpte till i någon halvtimme. En tjej hade sladdat och bilen hade vänts, men hon hade tur. Nu vet vi inte hur det kommer se ut på röntken men utifrån hade hon tydligen bara haft skrapsår på händerna från när hon kravlade sig ut ur bilen. Tur i oturen får man väl säga att hon hade.

Efter det var pappa jättenervös när han skulle köra eftersom det var så halt och vägen ner till skåne körde vi väldigt långsamt och i nästan total tystnad. Vi kom fram till slut, vid femtiden, och det var jätteskönt.

Imorse sa vi hejdå till morfar. Eller, han dog inte då, men vi sa hejdå. Vi kommer ju inte att träffa honom innan han går bort, även om det känns som att han redan är borta. Sen är det begravningen som jag vet kommer vara väldigt känslosam, precis som alla begravningar, men det får man klara av. Det finns inte så mycket annat att göra.

Nu sitter jag och lyssnar på klassisk musik och längtar efter att få träffa Kornelius som kommer hit snart. Vi ska bara ha det mysigt, titta på film och vara onyttiga antar jag. Det känner jag att jag förtjänar efter de här dagarna.

Puss