Jag
Jag har inte skrivit rubrik än, för jag vet inte vad det här inlägget kommer att handla om än.
De, ni, som läser vad jag skriver kommer väl kanske att tro att det här är det enda sättet för mig att öppna mig för omvärlden, och att jag är väldigt blyg och lite smått omogen som bara kan sitta bakom datorskärmen när jag ska uttrycka mig. Så är det inte. Det här är nog mest för min skull. För att jag ska få skriva av mig, det är ett sätt att avreagera sig på som passar mig väldigt bra. Och nej, jag är inte 40 år. (: Jag är bara 16.
En sak som jag har väldigt svårt att bestämma mig för är vem som egentligen är jag och hur är jag är när jag är mig själv. Det finns: den osäkra Lovisa, som bara bryr sig om vad andra tänker och gör att för att göra andra tillfreds, den (spelat) självsäkra Lovisa som ser sig i spegeln och gillar vad hon ser, och den förnuftiga Lovisa som är klok och långt före sin ålder.
Problemet är att jag vill passa in hos alla, och det fungerar inte just nu. När beslut ska tas dras jag åt minst två olika håll.
Men tänk om mamma och pappa inte tycker att det är bra.
Men tänk om mina kompisar (alla kategorier) inte tycker att det är bra.
Men tänk om Kornelius inte tycker att det är bra.
Jag önskar så gärna att jag bara kunde slappna av och göra det som är bäst för mig själv. Saken är ju bara den att så länge inte min omgivning är nöjd så är inte jag nöjd, så att fatta ett problem utan att påverkas av omgivningen är jag helt okapabel till. Just nu är jag även extra mottaglig för andras åsikter eftersom jag började gymnasiet i augusti och verkligen, VERKLIGEN vill vara omtyckt, och rolig, och intressant.
Jag och Kornelius (min pojkvän sedan 2/12-07) har tagit ett uppehåll. Inte så långt, men ändå. Framförallt är det för att jag ska kunna styra upp mina känslor. Nu säger tre olika Lovisa åt mig vad jag ska göra. Gör det som känns bäst, säger den mest styrande delen. Ja, men hur ska jag veta vad som är rätt nu? Jag vill veta vad som är rätt om fyra månader, eller åtta månader, eller ett år. Jag vill veta vem jag kan lita på, vem som kommer svika mig, vem som kommer såra mig. Fatta inte fel beslut!
För att det inte ska bli för djupt här nu så kan jag säga att jag älskar Kornelius. Jag älskar honom för den han är. Det är mina känslor som av många olika anledningar är lite svåra att tyda, även för mig själv, just nu.
Impulsmänniskor är jag imponerad av, jag hade velat vara en impulsmänniska. Dock hade jag aldrig klarat av det då känslorna som finns i min kropp skulle räcka till minst tre kroppar till. Jag hade blivit sårad, överväldigad, omtumlad, arg, nervös med mera, på en gång.
Ikväll tittade jag på idol. Erik vann, vilket jag tycker var rättvist. Det finns inte så mycket mer att säga om det förutom att jag gärna hade velat vara på fest, och inte i tv-soffan. Man brukar väl skriva i en blogg vad man gör, vad man har gjort och vad man ska göra? Jag vill träffa människor och få den patetiska bekräftelse som jag erkänner att jag behöver. Kanske är det dags att understryka att man inte är "emo"? Nja, jag hoppas att det inte är intrycket man får av mig. Bara för att jag berättar vad jag känner, och är förbannad för att jag har svårt att ta beslut när andra människors känslor är inblandade betyder inte det att jag tänker ta självmord imorgon.
Min pappa sitter bredvid mig och spelar solitaire på sin dator. Jag älskar min pappa, jag älskar min familj, jag älskar nog alla som inte sviker. Bara för att jag skrev så betyder inte det att någon har svikit mig på något sätt på sistone. På måndag ska jag till skolan igen.. jag vet inte.. just nu har jag inget mer att tillägga. Det enda som kom upp i mitt huvud när jag skrev den förra meningen var att jag hoppas att ni har fått ett gott intryck nu och att jag verkligen borde sluta bry mig om vad andra tänker.
Rubriken får nog bli Jag, eftersom det är det vanligast förekommande ordet i den här texten känns det som.
De, ni, som läser vad jag skriver kommer väl kanske att tro att det här är det enda sättet för mig att öppna mig för omvärlden, och att jag är väldigt blyg och lite smått omogen som bara kan sitta bakom datorskärmen när jag ska uttrycka mig. Så är det inte. Det här är nog mest för min skull. För att jag ska få skriva av mig, det är ett sätt att avreagera sig på som passar mig väldigt bra. Och nej, jag är inte 40 år. (: Jag är bara 16.
En sak som jag har väldigt svårt att bestämma mig för är vem som egentligen är jag och hur är jag är när jag är mig själv. Det finns: den osäkra Lovisa, som bara bryr sig om vad andra tänker och gör att för att göra andra tillfreds, den (spelat) självsäkra Lovisa som ser sig i spegeln och gillar vad hon ser, och den förnuftiga Lovisa som är klok och långt före sin ålder.
Problemet är att jag vill passa in hos alla, och det fungerar inte just nu. När beslut ska tas dras jag åt minst två olika håll.
Men tänk om mamma och pappa inte tycker att det är bra.
Men tänk om mina kompisar (alla kategorier) inte tycker att det är bra.
Men tänk om Kornelius inte tycker att det är bra.
Jag önskar så gärna att jag bara kunde slappna av och göra det som är bäst för mig själv. Saken är ju bara den att så länge inte min omgivning är nöjd så är inte jag nöjd, så att fatta ett problem utan att påverkas av omgivningen är jag helt okapabel till. Just nu är jag även extra mottaglig för andras åsikter eftersom jag började gymnasiet i augusti och verkligen, VERKLIGEN vill vara omtyckt, och rolig, och intressant.
Jag och Kornelius (min pojkvän sedan 2/12-07) har tagit ett uppehåll. Inte så långt, men ändå. Framförallt är det för att jag ska kunna styra upp mina känslor. Nu säger tre olika Lovisa åt mig vad jag ska göra. Gör det som känns bäst, säger den mest styrande delen. Ja, men hur ska jag veta vad som är rätt nu? Jag vill veta vad som är rätt om fyra månader, eller åtta månader, eller ett år. Jag vill veta vem jag kan lita på, vem som kommer svika mig, vem som kommer såra mig. Fatta inte fel beslut!
För att det inte ska bli för djupt här nu så kan jag säga att jag älskar Kornelius. Jag älskar honom för den han är. Det är mina känslor som av många olika anledningar är lite svåra att tyda, även för mig själv, just nu.
Impulsmänniskor är jag imponerad av, jag hade velat vara en impulsmänniska. Dock hade jag aldrig klarat av det då känslorna som finns i min kropp skulle räcka till minst tre kroppar till. Jag hade blivit sårad, överväldigad, omtumlad, arg, nervös med mera, på en gång.
Ikväll tittade jag på idol. Erik vann, vilket jag tycker var rättvist. Det finns inte så mycket mer att säga om det förutom att jag gärna hade velat vara på fest, och inte i tv-soffan. Man brukar väl skriva i en blogg vad man gör, vad man har gjort och vad man ska göra? Jag vill träffa människor och få den patetiska bekräftelse som jag erkänner att jag behöver. Kanske är det dags att understryka att man inte är "emo"? Nja, jag hoppas att det inte är intrycket man får av mig. Bara för att jag berättar vad jag känner, och är förbannad för att jag har svårt att ta beslut när andra människors känslor är inblandade betyder inte det att jag tänker ta självmord imorgon.
Min pappa sitter bredvid mig och spelar solitaire på sin dator. Jag älskar min pappa, jag älskar min familj, jag älskar nog alla som inte sviker. Bara för att jag skrev så betyder inte det att någon har svikit mig på något sätt på sistone. På måndag ska jag till skolan igen.. jag vet inte.. just nu har jag inget mer att tillägga. Det enda som kom upp i mitt huvud när jag skrev den förra meningen var att jag hoppas att ni har fått ett gott intryck nu och att jag verkligen borde sluta bry mig om vad andra tänker.
Rubriken får nog bli Jag, eftersom det är det vanligast förekommande ordet i den här texten känns det som.
Kommentarer
Postat av: erica
bloggskrivar'N :) jag är följarn NO:1
Postat av: adolf hitler
me too :)
Postat av: eriiic
LÄste inlägget och jag känner så väl igen mej med vad du säger, vill passa in och bara "släppa loss", eller ja, jag menar bara kunna göra vad man känner, inte hålla igen kunna vara rolig, omtyckt och intressant. Men så som jag känner dig är du rolig, omtyckt och intressant! :D Och att du skulle vara omogen eller så, nä det tycker jag inte. Omogen är inte ett bra ord, för man ska kunna vara barnslig ibland och inte få stämpeln omogen. Du är 16 och fortfarande ett "barn" eller ja, vi kan vara barnsliga i vår ålder! Hehe, don't worry, du är skitbra människa! Och det är bra att du har olika sidor som du skriver. Man behöver dessutom inte vara hyper, rolig och skämtsam hela tiden för att bli omtyckt. Men det är svårt och bara let go. Eller ja, jag har svårt för att förklara. Men Du är underbar Lovisa och starkt av dig att låta andra ta del av dina tankar! :)
Trackback
