lovisamalmberg

Nu ska jag snart ta mig in i badrummet för att tvätta mig och sedan lägga mig för att sova. Kanske säga godnatt. Men det känns så fel. På något underligt sätt är det som att vi i familjen mer eller mindre kommer längre ifrån varandra av den här perioden och inte närmare som man hade kunnat hoppas. Det är svårt att prata med dem, det är svårt att förstå, och framförallt är det svårt att fråga när vi ska åka hem. Det vågar man knappt fråga.

Imorse trodde de att morfar skulle dö. Han var helt borta. Nu har han blivit förflyttad till ett sjukhus där han ska få tillbringa sin sista tid.. Jag märker hur jobbigt alla tycker att det är. Speciellt min ena moster, jag känner igen mig själv ganska mycket i henne och jag vill bara gå fram och krama henne och jag vet inte varför jag inte har gjort det än.

Idag var jag och några av mina kusiner och min morbror inne i stan. Jag träffade en kompis från min gamla klass i Rönninge när jag stod på stationen. Sådant gör att man kan sitta och le en hel tågresa. Jag hittade ingenting när vi var och handlade fastän det är en massa saker jag behöver till nyår. Vet inte om det var för att jag inte orkade bry mig så mycket och för att jag är trött eller vad det är. Man blir väldigt trött av stämningen som är. Nu har jag dåligt samvete igen för att jag borde plugga men inte gör det för jag kan inte koncentrera mig. Åh. Nu måste jag försöka sova, hoppas att vi åker hem imorgon.

Puss