Egoisten talar ut
Nu börjar jag bli ledsen. Nu börjar jag tycka att det här är jobbigt, när jag har fått reda på att julafton, en av årets vanligtvis mest glädjefyllda dagar, ska tillbringas i en bil på väg upp till Stockholm. Julafton, som brukar vara en paus från allt det där jobbiga runt omkring en. Det stressiga, det irriterande, det sorgliga, det brukar försvinna på julafton, för en stund. Det här året kommer det vara i ansiktet på en. Sorgen, tårarna, alla ledsna människor som jag inte kan göra något åt. Jag kommer stå där, maktlös, tom.
För er som undrar kan jag berätta att min morfar har lungcancer. Han har alltid varit världens friskaste människa, han har inte heller rökt en enda gång i hela sitt liv. Nu kommer han att dö vilken dag som helst. Jag kan inte göra något åt det och jag kan inte förklara vad jag känner. Saken är den att jag kommer inte att känna någon saknad. Det låter hemskt kallt, men träffar man en person högst fem dagar om året kommer man inte nära den, och man känner ingen skillnad om det skulle bli två dagar ett år. Det är bara vetskapen om att det inte kommer bli några dagar som känns lite konstig.
Men jag mår inte dåligt på grund av det. Vad jag mår dåligt av är att se de runt omkring mig vara ledsna. Veta att alla är ledsna och att de väntar på att jag också ska säga att det känns förjävligt och att man ändå inte kan fira någon jul i det här läget. Men jag vill fira jul, jag vill vara glad. Jag vill inte vara omgiven av människor som tittar på mig med ögon som säger "varför gråter inte du, din kalla människa? Ser du inte som vi, som han, lider?". Det är det som är jobbigt. Inte att veta att ens morfar snart inte kommer finnas längre. Att glädjen hos de omkring en kommer att nästan rensas bort totalt under en period är vad som är jobbigt och känns som en klump i halsen. Och mormor, vad ska hon ta sig till?
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner knappt min morfar. Jag vet att han är duktig på orientering och gillar att sjunga i kör och att spela något instrument, dragspel tror jag att det är. Jag vet även att han var elektriker tills för ett par år sedan när han gick i pension. Det var det yrket som gjorde att han fick sjukdomen som tar livet av honom. Det är vad jag vet. Jag vet även att nu sitter jag i min ensamhet, min självömkan och tänker på inget annat än att det här kommer bli den sämsta julen någonsin. Jag antar att jag visste det redan tidigare, men jag hoppades att det på något sätt skulle kunna bli bra. Nej, är svaret. Jag kommer sitta i en bil vid den här tidpunkten imorgon, och om några timmar kommer jag sitta och äta julmat i förtid och veta att det är ett försök till att hålla på traditionerna och hitta den kärleksfulla, varma stämningen någonstans ändå. Det går inte som läget är nu. Jag vet inte vad jag ska göra helt enkelt. Ansvaret är ingens.
Och klockan tickar, jag måste göra skolarbete.
För er som undrar kan jag berätta att min morfar har lungcancer. Han har alltid varit världens friskaste människa, han har inte heller rökt en enda gång i hela sitt liv. Nu kommer han att dö vilken dag som helst. Jag kan inte göra något åt det och jag kan inte förklara vad jag känner. Saken är den att jag kommer inte att känna någon saknad. Det låter hemskt kallt, men träffar man en person högst fem dagar om året kommer man inte nära den, och man känner ingen skillnad om det skulle bli två dagar ett år. Det är bara vetskapen om att det inte kommer bli några dagar som känns lite konstig.
Men jag mår inte dåligt på grund av det. Vad jag mår dåligt av är att se de runt omkring mig vara ledsna. Veta att alla är ledsna och att de väntar på att jag också ska säga att det känns förjävligt och att man ändå inte kan fira någon jul i det här läget. Men jag vill fira jul, jag vill vara glad. Jag vill inte vara omgiven av människor som tittar på mig med ögon som säger "varför gråter inte du, din kalla människa? Ser du inte som vi, som han, lider?". Det är det som är jobbigt. Inte att veta att ens morfar snart inte kommer finnas längre. Att glädjen hos de omkring en kommer att nästan rensas bort totalt under en period är vad som är jobbigt och känns som en klump i halsen. Och mormor, vad ska hon ta sig till?
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner knappt min morfar. Jag vet att han är duktig på orientering och gillar att sjunga i kör och att spela något instrument, dragspel tror jag att det är. Jag vet även att han var elektriker tills för ett par år sedan när han gick i pension. Det var det yrket som gjorde att han fick sjukdomen som tar livet av honom. Det är vad jag vet. Jag vet även att nu sitter jag i min ensamhet, min självömkan och tänker på inget annat än att det här kommer bli den sämsta julen någonsin. Jag antar att jag visste det redan tidigare, men jag hoppades att det på något sätt skulle kunna bli bra. Nej, är svaret. Jag kommer sitta i en bil vid den här tidpunkten imorgon, och om några timmar kommer jag sitta och äta julmat i förtid och veta att det är ett försök till att hålla på traditionerna och hitta den kärleksfulla, varma stämningen någonstans ändå. Det går inte som läget är nu. Jag vet inte vad jag ska göra helt enkelt. Ansvaret är ingens.
Och klockan tickar, jag måste göra skolarbete.
Kommentarer
Trackback
