lovisamalmberg

Så illa som jag trodde att det skulle vara är det faktiskt inte. Eller jo, vissa saker är värre än jag hade väntat mig och vissa saker bättre. Jag var rädd att alla skulle sitta i ett varsitt hörn och gråta, i princip, men så är det inte. Så gott vi kunde försökte vi igår skapa lite julstämning, även om det absolut inte är en vanlig jul. Det känns skönt att vara med släkten också. Vi träffas så sällan. Även om det är hemskt att vi ska behöva träffas under sådana här hemska omständigheter är det ändå en lättnad att få vara med de som känner som en själv. Eller liknande i alla fall.

Morfar vill jag nästan inte skriva om. Jag antar att jag hade förberett mig på att inte se mer än skinn och ben, och så är det. Det är svårt att förstå eftersom han inte ser ut som samma människa. Usch. På något sätt vill jag för hans skull att han ska slippa lida mer. Även om han inte behöver ha ont och han inte behöver känna någon oro kan jag bara föreställa mig hur det är att bara ligga i en säng och knappt kunna röra sig och veta att ens tid snart är ute.

Idag har jag försökt att göra lite skolarbete och umgåtts med mina kusiner. Det känns som att dagen är slut även om det är lång tid kvar innan man ska sova. Det beror väl på mörkret. Vi väntar ju faktiskt på att äta lunch nu. Nej, nu ska jag avsluta och ta det lugnt så gott det går. Vi får väl se om vi hyr någon film eller något ikväll, allt för att försöka göra situationen lite mer uthärdlig.

Puss