lovisamalmberg

Är det inte lite roligt, i skåne får alla panik över lite snö. I norrland har de 30 minusgrader... Fast, det är jävligt dåligt väder idag faktiskt. Var riktigt sur på vägen hem. Förmodligen kommer det vara så imorgon att de som bor i svalöv som inte är lediga kommer inte att kunna komma till skolan pga av vädret, och ännu en gång kommer det vara så att jag är ledig en dag som jag ändå inte kunnat komma till skolan... Sucks.

Idag var det i alla fall skola. Sex lektioner, puh. Jag överlevde dock, glad över det. Skolan är en väldigt märklig plats där man är en väldigt märklig person. En person som ofta ses helt annurlunda i ögonen hos de som man går i samma klass som och de man aldrig träffar i skolsammanhang.  Vet inte riktigt om detta är positivt för just mig, men det får väl tiden utvisa. Om den inte redan har gjort det lite. Av vissa människor har man förväntat sig så mycket mer av och blivit så besviken på, eller irriterad på sig själv på grund av, eftersom man trots allt är en annan person i skolan, som kanske aldrig hade pratat med de personerna man blivit besviken på för att man redan visste, eftersom den personen inte hade varit skolpersonen utan den andra... Fast, man får ju se hur personen är under de här tre åren, man kan inte undvika den till 100 % som man skulle gjort utanför skolan. Det låter flummigt, det förstår jag, men så är det.

Nu ska jag försöka sätta mig lite bekvämare, och sedan bara ta det lugnt hela kvällen. Ägna mig åt att reflektera kring en del av mina väldigt märkliga tankar kanske, vem vet.

Här får ni förresten en bild, det var väldigt längesedan jag satte igång photoshop senast så jag tänkte att det var dags.

Puss

Igår var jag och Kornelius på ett litet miniparty här i Svalöv. Vi förväntade oss en någorlunda lugn kväll. Detta ändrades när alla skakade hand med varandra och lovade att bli fulla...
Det var en väldigt trevlig kväll. Vi var sju pigga och festsugna personer som körde fullt ös mer eller mindre hela tiden. Det var verkligen trevligt att träffa människor som man nästan aldrig träffar nu för tiden. Nu dagen efter har jag ont i min ena skinka efter ett högt antal slag med öppen handflata på den, och i min rygg. Råkade ramla ner från en soffa på en pyramid bestående av ölburkar... Men jag lever :) Tack för igår!

Ibland känner man bara att det inte riktigt är ens dag. Ibland vet men inte riktigt vad man ska vänta sig av sig själv eller någon annan, men det får man leva med. Ibland blir man arg, på att man själv trodde något om någon som var fel, men det får man också leva med. Och jag lever ju, och jag har ett jävligt bra liv.

Grattis på födelsedagen Erica! <3

Puss

Det var ett tag sen kan man säga. Jag har väl känt att det här har varit ganska meningslöst och att jag inte vet riktigt varför jag gör det.
Igår var jag i alla fall först och åt på den nya thairestaurangen i svalöv, haha, låter väldigt exotiskt. Erica var med mig och tittade när jag skämde ut mig hela tiden, och var klantig. Det var mysigt och för de som inte har ätit där och bor i närheten kan jag rekommendera den, kommer inte ihåg vad den heter, men det finns inte speciellt många restauranger i svalöv. När jag hade ätit upp gick vi till ica och mötte några väldigt konstiga personer som tittade på Erica som om de aldrig sett en människa förr... Weird. Sedan traskade vi till bussen, tog den till kågeröd och tittade på brahecupen där. Det var trevligt att träffa folk och umgås lite även om själva fotbollen inte var speciellt intressant. Framåt halv elva eller något åkte jag, Erica och Kornelius först hem till honom, han hämtade lite saker, och sedan till mig, där jag bytte om och annat, och sedan gick vi till Erica. Där chillade vi och var cp som man bara kan vara med de två, och vid två bakade vi drömmar som var skitgoda (ska nog baka några fler när mamma och pappa har åkt till höör, hehe) och sedan somnade vi. Det var lika lökigt som vanligt att sova i mitten, och vi fick inte sova ut för Kornelius skulle på träning klockan tio, men det var hur mysigt som helst ändå. :)
Nu kom jag precis hem efter att ha varit iväg och handlat lite med Erica och hennes familj. Hittade ett linne, två tröjor, ett hårband, trosor och en tjocktröja. :) Nu är jag väldigt sliten känner jag, och ska nog bara ha en myskväll med min pojkvän ikväll, kanske titta på någon tecknad film och skratta tills man gråter eller något. :)

Puss

Nu var det väldigt längesedan jag skrev här. Framförallt är det väl för att jag inte har haft tid, jag har inte orkar och för att jag inte har känt att det är något jag vill skriva här.

Imorgon åker vi upp till Stockholm och på fredag är det begravning för morfar, sen fyller jag år på lördag så vi ska försöka fira min födelsedag där uppe. Hoppas att Kornelius kan komma upp också.
Nu har skolan börjat, det är delade känslor kring det. Vissa människor är väldigt roliga att träffa igen, som man nästan aldrig träffar när man är ledig, men vi har redan fått en massa saker vi måste göra i skolan. Prov, inlämningar, redovisningar, läxor. De vill nog att vi ska dö utav magsår eller något..

Nu ska jag duscha sen ska jag äta en massa choklad.

Puss

Vanligtvis brukar jag tycka att jullovet är hur mysigt som helst. Men det 09/10 har verkligen varit annurlunda på många sätt. Man lär sig väl av det hoppas jag.

Nyår var okej, inte så roligt som jag hoppades men det gick. Jag drog på mig värsta förkylningen eftersom det var ungefär 15 minusgrader där vi var, brr. De här två dagarna efter nyårsafton har bara segat sig förbi. Det har inte hänt någonting, och jag har dåligt samvete för att jag borde plugga mer. :(

En kompis kommer snart, ska ha myskväll :)

Puss

Nu har han fått somna in. För några timmar sedan tog han sitt sista andetag. Jag hoppas att han har det bättre nu. Man vet ju inte vad som händer efter att man har.. dött, men allt är bättre än så som han hade det på slutet, även om ingenting händer, efter. Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Det är jobbigt att se mamma nu, verkligen. Imorgon åker hon upp med tåget men vi andra stannar hemma. Livet måste fortsätta. Det stannar upp, mer eller mindre för olika personer, men man måste fortsätta.

Igår var jag, Kornelius plus mathilda och hennes kompis på väla. Jag fick äntligen tag på nyårskläder. Det känns hemskt att sitta och skriva såhär precis som att ingenting har hänt, men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har redan skrivit allt jag känner, eftersom det har känts som att morfar faktiskt har varit död den senaste veckan.

Nu ska vi äta middag.

Puss

Nu är vi hemma igen efter en minst sagt krävande bilresa. Vägen ner till skånegränsen var inte så farlig, jag sov som vanligt i princip hela vägen. Men precis när vi hade kört över "skånegränsen" var det en bil som låg upp och ner mitt på vägen. Vi fick slingra oss förbi i full panik och sedan bromsa in. Mamma och pappa var ute och hjälpte till i någon halvtimme. En tjej hade sladdat och bilen hade vänts, men hon hade tur. Nu vet vi inte hur det kommer se ut på röntken men utifrån hade hon tydligen bara haft skrapsår på händerna från när hon kravlade sig ut ur bilen. Tur i oturen får man väl säga att hon hade.

Efter det var pappa jättenervös när han skulle köra eftersom det var så halt och vägen ner till skåne körde vi väldigt långsamt och i nästan total tystnad. Vi kom fram till slut, vid femtiden, och det var jätteskönt.

Imorse sa vi hejdå till morfar. Eller, han dog inte då, men vi sa hejdå. Vi kommer ju inte att träffa honom innan han går bort, även om det känns som att han redan är borta. Sen är det begravningen som jag vet kommer vara väldigt känslosam, precis som alla begravningar, men det får man klara av. Det finns inte så mycket annat att göra.

Nu sitter jag och lyssnar på klassisk musik och längtar efter att få träffa Kornelius som kommer hit snart. Vi ska bara ha det mysigt, titta på film och vara onyttiga antar jag. Det känner jag att jag förtjänar efter de här dagarna.

Puss

Idag var jag, pappa och Mathilda i stan och hälsade på farfar. Efter det åkte vi till morfar på sjukhuset och hälsade på honom. På något sätt är man väl bara där för att ge honom stöd, för att visa att man bryr sig, och för sin egen skull, för att man ska förstå. Jag känner dock att jag, som jag nämnt flera gånger tidigare tror jag, önskar att hans lidande kan få vara slut snart. Han är så klen och så trött. Man märker att han inte vill det här mer, och han har helt slutat kämpa, men det är väl förståeligt.

Imorgon bitti åker vi hem. Jag vet inte om vi kommer att fira jul tillsammans då eller hur vi gör. Jag vet ingenting.

Jag vill passa på att tacka alla som bryr sig. Alla som har skickat ett sms, kommenterat på facebook, frågat på något sätt hur det är, tack. Det värmer verkligen och man blir så glad i jobbiga perioder när man märker vilka som verkligen bryr sig. Ni är så fina.

Puss

Nu ska jag snart ta mig in i badrummet för att tvätta mig och sedan lägga mig för att sova. Kanske säga godnatt. Men det känns så fel. På något underligt sätt är det som att vi i familjen mer eller mindre kommer längre ifrån varandra av den här perioden och inte närmare som man hade kunnat hoppas. Det är svårt att prata med dem, det är svårt att förstå, och framförallt är det svårt att fråga när vi ska åka hem. Det vågar man knappt fråga.

Imorse trodde de att morfar skulle dö. Han var helt borta. Nu har han blivit förflyttad till ett sjukhus där han ska få tillbringa sin sista tid.. Jag märker hur jobbigt alla tycker att det är. Speciellt min ena moster, jag känner igen mig själv ganska mycket i henne och jag vill bara gå fram och krama henne och jag vet inte varför jag inte har gjort det än.

Idag var jag och några av mina kusiner och min morbror inne i stan. Jag träffade en kompis från min gamla klass i Rönninge när jag stod på stationen. Sådant gör att man kan sitta och le en hel tågresa. Jag hittade ingenting när vi var och handlade fastän det är en massa saker jag behöver till nyår. Vet inte om det var för att jag inte orkade bry mig så mycket och för att jag är trött eller vad det är. Man blir väldigt trött av stämningen som är. Nu har jag dåligt samvete igen för att jag borde plugga men inte gör det för jag kan inte koncentrera mig. Åh. Nu måste jag försöka sova, hoppas att vi åker hem imorgon.

Puss

Så illa som jag trodde att det skulle vara är det faktiskt inte. Eller jo, vissa saker är värre än jag hade väntat mig och vissa saker bättre. Jag var rädd att alla skulle sitta i ett varsitt hörn och gråta, i princip, men så är det inte. Så gott vi kunde försökte vi igår skapa lite julstämning, även om det absolut inte är en vanlig jul. Det känns skönt att vara med släkten också. Vi träffas så sällan. Även om det är hemskt att vi ska behöva träffas under sådana här hemska omständigheter är det ändå en lättnad att få vara med de som känner som en själv. Eller liknande i alla fall.

Morfar vill jag nästan inte skriva om. Jag antar att jag hade förberett mig på att inte se mer än skinn och ben, och så är det. Det är svårt att förstå eftersom han inte ser ut som samma människa. Usch. På något sätt vill jag för hans skull att han ska slippa lida mer. Även om han inte behöver ha ont och han inte behöver känna någon oro kan jag bara föreställa mig hur det är att bara ligga i en säng och knappt kunna röra sig och veta att ens tid snart är ute.

Idag har jag försökt att göra lite skolarbete och umgåtts med mina kusiner. Det känns som att dagen är slut även om det är lång tid kvar innan man ska sova. Det beror väl på mörkret. Vi väntar ju faktiskt på att äta lunch nu. Nej, nu ska jag avsluta och ta det lugnt så gott det går. Vi får väl se om vi hyr någon film eller något ikväll, allt för att försöka göra situationen lite mer uthärdlig.

Puss

Tack vare min underbara familj har den här dagen faktiskt innehållit lite positiva känslor. Lite glädje och kärlek har vi fått in blandat med en stor oro och sorg. Pappa sa när det ringde när vi satt och åt att vad som är hemskt är att man varje gång telefonen ringer undrar om den i andra änden kommer att säga att morfar inte lever mer. För vi vet inte. En stund efter förre blogginlägget fick vi veta att cancern har spridit sig till magen nu och att morfar har lunginflammation. Jag vet inte hur jag ska uttrycka vad det betyder men ni kan kanske räkna ut det själva.

Idag har vi för att i alla fall få lite jul ätit lite julmat, delat ut några paket och haft det så mysigt vi bara har kunnat. Imorgon kommer vi väl att fira så gott det bara går och även när vi kommer hem. Det blir förmodligen senast på söndag. Tiden där uppe kommer att bli hemsk. Jag vill inte ens föreställa mig hur jobbigt det kommer vara. Åh. Men det är så det är. Livet är så. Jag antar att fanns det inte bottnar så hade det inte funnits toppar. Någon gång när mamma var ledsen för ganska många år sedan sa jag till henne: "Det är bra att vara ledsen för att det ledsna måste komma ut för att det glada ska komma in". Jag antar att det är väldigt sant. Det hjälper inte att hålla allt inom sig. Är det så att jag kommer hem med bara halvfuktiga kläder av tårar så får det vara så. Så länge jag kan hjälpa till så mycket det bara går klarar jag mig. Så länge jag kan ge en stöttande kram då och då mår jag lite bättre.

Eftersom vi ska åka ganska tidigt imorgon, förmodligen vid åtta, så måste jag sova nu. Det är en låt jag vill att ni ska lyssna på innan ni klickar ner den här rutan. En låt som jag tycker är väldigt fin. Den har inte så mycket att göra med mina känslor på sistone. I alla fall inte mina känslor kring det jag har skrivit om här ovanför. Men den är fin, och jag tycker om att lyssna på den. Hoppas att ni också gör det. Länken nedanför är till låten.

http://www.youtube.com/watch?v=Q4lupqXayYI

God Jul förresten

Puss, och tack för att ni är så fina

Nu börjar jag bli ledsen. Nu börjar jag tycka att det här är jobbigt, när jag har fått reda på att julafton, en av årets vanligtvis mest glädjefyllda dagar, ska tillbringas i en bil på väg upp till Stockholm. Julafton, som brukar vara en paus från allt det där jobbiga runt omkring en. Det stressiga, det irriterande, det sorgliga, det brukar försvinna på julafton, för en stund. Det här året kommer det vara i ansiktet på en. Sorgen, tårarna, alla ledsna människor som jag inte kan göra något åt. Jag kommer stå där, maktlös, tom.

För er som undrar kan jag berätta att min morfar har lungcancer. Han har alltid varit världens friskaste människa, han har inte heller rökt en enda gång i hela sitt liv. Nu kommer han att dö vilken dag som helst. Jag kan inte göra något åt det och jag kan inte förklara vad jag känner. Saken är den att jag kommer inte att känna någon saknad. Det låter hemskt kallt, men träffar man en person högst fem dagar om året kommer man inte nära den, och man känner ingen skillnad om det skulle bli två dagar ett år. Det är bara vetskapen om att det inte kommer bli några dagar som känns lite konstig.

Men jag mår inte dåligt på grund av det. Vad jag mår dåligt av är att se de runt omkring mig vara ledsna. Veta att alla är ledsna och att de väntar på att jag också ska säga att det känns förjävligt och att man ändå inte kan fira någon jul i det här läget. Men jag vill fira jul, jag vill vara glad. Jag vill inte vara omgiven av människor som tittar på mig med ögon som säger "varför gråter inte du, din kalla människa? Ser du inte som vi, som han, lider?". Det är det som är jobbigt. Inte att veta att ens morfar snart inte kommer finnas längre. Att glädjen hos de omkring en kommer att nästan rensas bort totalt under en period är vad som är jobbigt och känns som en klump i halsen. Och mormor, vad ska hon ta sig till?

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner knappt min morfar. Jag vet att han är duktig på orientering och gillar att sjunga i kör och att spela något instrument, dragspel tror jag att det är. Jag vet även att han var elektriker tills för ett par år sedan när han gick i pension. Det var det yrket som gjorde att han fick sjukdomen som tar livet av honom. Det är vad jag vet. Jag vet även att nu sitter jag i min ensamhet, min självömkan och tänker på inget annat än att det här kommer bli den sämsta julen någonsin. Jag antar att jag visste det redan tidigare, men jag hoppades att det på något sätt skulle kunna bli bra. Nej, är svaret. Jag kommer sitta i en bil vid den här tidpunkten imorgon, och om några timmar kommer jag sitta och äta julmat i förtid och veta att det är ett försök till att hålla på traditionerna och hitta den kärleksfulla, varma stämningen någonstans ändå. Det går inte som läget är nu. Jag vet inte vad jag ska göra helt enkelt. Ansvaret är ingens.

Och klockan tickar, jag måste göra skolarbete.

Det är mycket som händer nu, och jag hänger inte riktigt med. Egentligen är det väl tur, för om jag hade lagt energi på att fundera på allt runt omkring mig just nu hade jag inte haft något annat för mig.
Några från min klass sov hos mig inatt. Eller sov och sov. Programmet var ungefär såhär: En fin tös kom vid halv fem, vi chillade, kollade lite på Johan Glans, åt pizza. Nästa fina tös kom fyra timmar senare, så myste vi lite alla tre hihi. Sen kom en boy någon timme senare, och den sista tösen och boyen en timme efter det. Vi spelade lite spel, skrattade en hel del, minst sagt, kollade på film, hade det mysigt. Riktigt fint var det och jag är så lycklig att jag har fått lära känna er och får gå i samma klass som så många underbara personer. Vi sov olika länge, men tror inte att jag sov mer än två svettiga timmar mellan klockan åtta och tio på morgonen. Ändå är jag knappt trött nu.. Fattar inte. Idag har vi mest bara degat. Legat på mathildas rum och tittat en hel del på Johan Glans klipp och chillat, och missat bussen, hihi. <3

Morfar är jättesjuk. Förmodligen har han inte så många dagar kvar. Och i somras var han här och verkade hur pigg som helst.. Det jobbiga för mig är inte sorgen, eftersom vi träffas så sällan känns det knappt som en nära släkting till mig, utan det är sorgen hos de i min familj. Att trösta, och förklara att man stänger inte inne någon sorg, och man vet att det är okej att vara ledsen, det bara finns inget att släppa ut, det är det jobbiga.

Och känslor, och känslor som andra får för att man har eller inte har känslor för andra personer, åh vad det är komplicerat. Det är lika bra att lämna det där och skriva att jag älskar Kornelius. Framförallt älskar jag honom för att jag vet att han älskar mig, nästan vad som än händer. Han älskar mig för den jag är, och han kräver eller förväntar sig aldrig någonting i egoism. Han är alldeles för bra för mig, som så många andra.

Ikväll ska jag förmodligen bara vara hemma. Ska kanske åka till Kornelius eftersom vi inte kommer träffas så mycket de kommande dagarna. Jag vet heller inte när och om och hur länge vi ska vara i stockholm hos morfar. Pappa är stressad, nervös. Åh, jag orkar inte med att vara den som är stark alltid. 

Puss

Nu är det jullov. Jag försöker tänka att det bara är som ett höstlov, för det är det ju nästan längdmässigt, och inte som ett sommarlov som man tänkte när man var mindre. Jul- och sommarlovet var årets stora skolpauser. På jullovet är man så upptagen med allt hela tiden så det går snabbare än man kan tänka sig. Nyss bjöd en person med mig till någons stuga på ven med några andra efter nyår i några dagar, vilket verkar jätteroligt, och det kommer göra lovet ännu kortare.. Men så länge man har roligt antar jag att det inte gör något.


För några timmar sedan var det någon som kommenterade efter ett inlägg att jag kanske försöker passa in för mycket med vissa. Det är absolut sant. Jag känner ofta att jag anstränger mig alldeles för mycket och tappar bort vem och hur jag faktiskt är någonstans på vägen. Min första tanke var att jag blev lite ledsen och att jag undrade vem som hade skrivit det (personen har kommenterat anonymt) för jag vill veta så jag kan be personen om ursäkt om den tycker att jag har varit irriterande mot den. Men jag kom på sen att det faktiskt inte spelar någon roll. Jag sitter inte och skriver saker om mig själv som bara är delvis sanning för att personer som jag känner ska skriva att "nej, så är det inte alls" och tycka synd om mig. Det är ingen mening med att göra så. Personen som har kommenterat har helt rätt, och det är sådan jag är. Vissa kanske tycker att det är jobbigt när jag verkligen anstänger mig för att passa in och lära känna människor ibland och att det blir för mycket. Men de personerna hade knappast klarat av att ha mig som vän då. Om man inte trivs med hur jag är mot andra är det okej för mig. Jag kan inte kräva att alla ska tycka bra om mig. Jag har mina svagheter och mina styrkor, och jag antar att det är svagheterna man är mest medveten om. Så jag är inte ledsen, arg, besviken eller något annat.

Nu ska jag tvätta bort sminket sen ska jag sova.

Puss

Varför ska man komma på när man sitter på bussen att man har glömt sin telefon just den dagen som ens föräldrar inte är hemma?!

Jag tog det lugnt hela morgonen, åt lite fil (eftersom tanken var att jag skulle äta ris a la malta i skolan) och chillade lite. Gick till bussen. Hoppade på bussen. Märker att jag inte har telefonen på mig. Det har ALDRIG hänt förut. Varför ska det hända just idag? Mina föräldrar är nästan alltid hemma på morgonen och kan skjutsa mig om något sånt här skulle hända, men inte idag. ÅÅÅÅÅÅH! Nu gäller det att försöka tänka positiva tankar och inte på att man bor i en håla där tågen går ifrån en gång i timmen. Hatar skånetrafiken. Idioter allihopa. Jag missar bara lite ris a la malta. Och en trevlig stund med några kompisar... :( men jag överlever. Jag hinner ju till själva avslutningen.

Egentligen är det ganska hemskt att man är så beroende av sin telefon.. Igår lånade en kompis till mig en annan kompis telefon, och glömde lämna tillbaka den. Kompisen som var av med sin telefon fick typ panik, precis som jag fick. Man klarar sig inte utan sin telefon!

Nu har jag 20 minuter att tillbringa i min ensamhet här hemma.. Får väl ta och äta något om jag inte är för arg för det. Hoppas att friendsen vill umgås lite med mig efter skolan för att kompensera :)

Jag är för irriterad för att skriva puss. HEJDÅ!